Naslovnica gospon profesor

Mladi nam stručnjaci – ne trebaju!

Objava 28. srpnja 2015. 6 komentara 2500 prikaza
foto: P. Fabijan
Darko Milošić
mladi znanstvenici

Priča mi nedavno poznanik – fin, pristojan mlađi čovjek kojega bi, da već nije oženjen, svaka majka poželjela za zeta – inače doktor znanosti, upućen u otajstva struke kojom se bavi, priča mi, dakle, kako ga na poslu kinji njegov nadređeni, čovo u kasnim pedesetim, koji po svoj prilici ne zna ni naslove svjetskih časopisa u kojima mlađi kolega objavljuje stručne članke, a nekmoli da ih je u životu makar prelistao. 

Situacija odnekle poznata, svako toliko čitam o nekim takvim mladim ljudima koji su silne škole posvršavali i znaju sve o kosegregaciji ili mikrosatelitnoj nestabilnosti, otkrića u CERN-u nisu za njih neproničan misterij niti đavolska posla, a Angewandte Chemie International Edition im je na nahtkasnu. Još su k tome i simpatični, vedri, puni elana i spremni bez fige u džepu dati na poslu sve od sebe.
 
Badava, po procjeni onih koji piju kavicu dnevno barem dvadeset puta, a efektivno radno vrijeme nije im ni pet minuta, onih koje su, dok su još bili u nježnim godinama, pozapošljavali barbe, ujaci i amidže – i sami na odgovorna mjesta instalirani jer su bili "na liniji", premda se u struku kojom se poduzeće bavi razumiju k'o magarac u kantar – onih koji instinktivno nanjuše opasnost po svoj na jedvite jade sklepani imidž "kompetentnih stručnjaka", onih koji su u stanju fotelju braniti do zadnje kapljice krvi, a iz ureda ih ne bi mogao istjerati ni odred komandosa – po procjeni, dakle, tih štetočina i blefera, sposobnih jedino za to da osmišljavaju nove i nove obrasce, i nove i nove načine maltretiranja podređenih, gorespomenuti mladi znanstvenici s IQ preko 120 nisu mjerodavni da bi, primjerice, predavali biologiju u osnovnoj školi, ili da bi ih se makar cijenilo u timu koji radi na novom projektu u poznatoj domaćoj firmi, što je slučaj mog poznanika s početka teksta. 

Ne, njihova je karijera u rukama nekih arogantnih, subinteligentnih, slaboumnih gospodskih kastora, što žmirkaju važno dok blazirano prevrću potvrde nečijeg dugogodišnjeg rada i nečije bogomdane pameti; njihov potencijalno golem doprinos društvu – vama i meni – uspješno sabotiraju one i oni čiji je stvaran doprinos ovom društvu ekvivalentan ništici. 

Udruženi s drugim takvim ništicama s kojima marendaju tračajući odsutne kolege/ice, zabrinuto osmišljavaju strategiju i kuju planove kako izbjeći zapošljavanje bezveznjaka postdiplomca koji ima onaj čudni sjaj u očima što ih plaši. 

Ili, poput čove koji dnevice omalovažava stručnost mog poznanika, svoje rupe u znanju prikrivaju nadređenim položajem i pukom činjenicom da imaju dvadesetak godina više pa im ne pada na pamet poslušati balavca koji se koliko jučer ispilio iz jaja, a sad bi već da ga uvažavaju kao mladog stručnjaka čije članke citiraju u nekom tamo MIT Technology Reviewu. Kaj god!
 
Ti mladi čudaci koji bi, ako se već uspiju zaposliti, samo radili i radili – ama nema posao noge pa da pobjegne! – najčešće ipak nisu dovoljno inteligentni da razaberu sve one suptilne nijanse u uredskim međuljudskim odnosima, nedostaju im one specifične socijalne vještine u kojima su starije kolege/ice pravi maheri, i točno znaju što podrazumijeva koji pogled, što znači poluosmijeh, što blago podignuta lijeva obrva, a što kad šef pogleda gore desno. 

Ne zanima ih koliko crno pod noktom tko s kim ostaje u kancelariji i nakon radnog vremena, i to ne zato da bi dotjerao nacrte. Nikako da shvate da je obilat gablec glavni smisao dolaska na posao, i da je pitanje svih pitanja gdje kupiti dobre češnjofke. Skloni praktičnom odijevanju, ne gube vrijeme na komentiranje nečije nove garderobe. Ne ide im u glavu da je važnije ono što se na unaprijed koreografiranim sastancima – važne odluke ionako se donose na važnim mjestima – ne kaže, nego ono što se izgovori. 

Ne obraćaju pažnju na znakovita nakašljavanja, gurkanja, podgurkivanja, bockanja laktovima, ezoteričnu internu zafrkanciju, a naročito im je nevažno ono što je zapravo užasno važno: neobično kompleksna, upravo okultna priroda odnosâ uprave poduzeća s vlastima na lokalnoj i županijskoj razini te s onima u ministarstvu. 

Ono što se njima – mladim naivcima – čini kao usko grlo u procesu proizvodnje, prepreka koju naprosto treba zaobići, trivijalan problem koji grupa visokoobrazovanih ljudi, makar i prosječne inteligencije, može riješiti u pet minuta racionalnog razgovora, pokaže se kao neprobojna enigma naspram koje je njihov najteži ispit na FER-u, PMF-u ili gdje su već briljirali poslovični mačji kašalj. 

Nesposobni su razabrati kolika je čija politička specifična težina i s kolikom količinom socijalnog kapitala raspolažu njihovi novi kolege/ice, jer su usredotočeni na to da sve znanje i energiju ulažu u meritum stvari: besprijekorno obavljanje posla za koji su plaćeni.
 
Nije lako imati takve likove u radnom okruženju. Postavljaju pitanja. Nepotrebna, neugodna, uznemirujuća, često i ne baš pametna pitanja na koja je odgovor jednostavan: zato jer mi ovdje tako radimo. 

Srećom ih je lako poklopiti; nisu inicirani. Nude prijedloge kako bi se neki posao moglo brže, kvalitetnije i efikasnije odraditi, a posve su nesvjesni iznimno delikatne situacije na relaciji šef odjela Kurić – tajnica Mirjana – gospođa Ćulibrk. 

Upućeni su u numeričku analizu i enantioselektivnu kromatografiju β-aminoalkohola, ali nikako da shvate da za promaknuće treba biti u pravo vrijeme na pravom mjestu s pravim ljudima, i to dovoljno često i dovoljno dugo da te prepoznaju kao "svoga". A u tome su nepogrešivi i ne može ih se prevariti, jer jedni druge prepoznaju po mirisu, sitnoj mimici i dogovorenim lozinkama.
 
Moj mladi poznanik zna da svoj posao kvalitetno obavlja, prati najnovija svjetska stručna dostignuća, svjestan je da njegov nadređeni nije mjerodavan da ga procjenjuje jer jednostavno nije upućen, naprosto ne zna, pojma o pojmu nema, ali je konstelacija snaga takva da ima prilično malo manevarskog prostora. 

Osim što sam mu pružio prijateljsku podršku, i slabu utjehu da je to što mu se događa opće mjesto, nešto što je većina nas prošla u nekoj fazi karijere, predložio sam mu po meni jedino moguće rješenje (osim onoga da ode u Irsku), naime, da se neumorno usavršava dalje, da se trudi svaki posao maksimalno dobro odraditi, da izbjegava konfliktne situacije, da se po potrebi spusti na šefovu razinu... i tako sljedećih desetak godina, dok šef ne ode u penziju. Izdrži, rekoh mu, očeličit ćeš pa ćeš jednog dana biti podrška nekom svom mladom prijatelju.
 
Ako se u međuvremenu nešto ne promijeni.

 

  • than:

    Ne treba nama izgleda nitko. Niti vrhunski pravnici, niti vrhunski ekonomisti koji bi mogli sve postaviti na zdrave noge pa da krenemo vec... Zaposljavaju se svi preko veze i tko ce onda postaviti normalne zakone i provesti ih (?!?!), kako ... prikaži još! ce sposobni ekonomisti urediti ekonomiju, ako nema zakona. Eto nema odgovora za primjer jedan Kerum u Saboru koji ce tamo doci mozda jednom godisnje. Ovo drustvo se treba promijeniti iz korijena, a jedino ga mogu politicari, samo sto ne znas tko je vise korumpiran gore... Tako da dok nam ne 'prisiju' jedan bankrot i to gadni, nema tu pameti.

  • coolman:

    Nadasve nategnuto i izmišljeno. Dakle doktora znanosti sa MIT-a, pisca stručnih članaka u svjetskim znanstvenim revijama kinji tupasti polupismeni pedesotogodišnjak u nekakvoj ustanovi kojem je krajnji domet za gablec pojesti pola kile češnjovki. Taj je doktor ili doktorant ujedno i ... prikaži još!no i nadprosječno inteligentan, vrijedan i nadasve simpatičan. Pa gdje ste vi to vidjeli g. Darko. Ljudima koji su doktorirali na takvim prestižnim svjetskim fakultetima otvorena su vrata svih svjetskih sveučilišta, multinaionalnih korporacija i svjetskih financijskih korporacija. Šta bi oni uopće tražili među češnjovkama?! To ste Vi nešto u svojoj mašti pomiješali. Činjenica je da Hrvatska u ovome trenutku svojega razvoja nema privatnih korporacija, a niti javnih poduzeća koji bi ovakvoj skupini visoko obrazovanih individualaca , kakvu vi opisujete u svome blogu,mogla omogućiti onaj razvoj i kompenzaciju kakvu im mogu pružiti napredna i bogata društva zapadne hemisfere i azije. To Vam nema veze sa češnjovkama.

  • falconkriz:

    Foto: P. Fabian Historien om min senaste bekantskap - en trevlig, artig ung man som du skulle säga att inte redan är gift, ville varje mor för zeta - annars Ph.D., insatt i mysterierna av yrket som han praktiserar, berättar ... prikaži još!r han mig, därför, hur man arbetar plågade sin överordnade, Covo i slutet av femtiotalet, som förmodligen inte ens vet titlarna på världs tidskrifter där yngre kollegor publicerade professionella papper, för att inte tala om att det är i livet för åtminstone bläddra. Situationen någonstans bekant, varje så ofta jag läsa om några av dessa unga människor som har enorma skol posvršavali och vet allt om cosegregation eller mikrosatelitnoj instabilitet, upptäckter vid CERN är inte för dem neproničan mysterium eller djävulen arbete och Angewandte Chemie International Edition dem att sängbord. Ännu mer till det och älskvärd, glad, entusiastisk och villig utan oantastlig med tanke på jobbet allt själv. fritt, enligt bedömningen av de som dricker en kopp kaffe om dagen minst tjugo gånger, och de faktiska timmarna de ens fem minuter, de medan de fortfarande var i en mild år, pozapošljavali Barbe, farbröder och morbröder - och själva i ansvarsfulla platser installeras eftersom de var "på linjen", även om det yrke som bolaget handlar med förståelse som en åsna i steely - de som instinktivt vädra fara för deras knappt scrappy bild av "kompetenta", är de som har möjlighet att vara ordförande försvarade till sista blodsdroppen, och byrån skulle kunna skicka ut inte en commando trupp - efter bedömning, därför, dessa skadedjur och fuskare, kan endast att utveckla nya och nya former, och nya och nya sätt att mobbning underordnade, ovannämnda unga forskare med en IQ över 120 inte är relevanta för, till exempel, undervisade biologi i grundskolan, eller att få dem att åtminstone uppskattat arbetar med ett nytt projekt den välkända inhemska företag, som i fallet med min bekantskap med början av texten. Nej, det är deras karriär i händerna på några arroganta, subinteligentnih, svagsinta gentleman hjul, som blinkande viktigt medan blasé rullande bekräftelse på sina många års arbete och sin gudagivna sunt förnuft; deras potentiellt enorma bidrag till samhället - du och jag - det framgångsrika sabotage dem och de vars verkliga bidrag till samhället är lika med noll. I samband med andra sådana ništicama med vem brunch skvallrat frånvarande kollegor / kvinna, ängsligt utforma en strategi och de planerar på hur man undviker att anställa twerp doktorand som har så konstigt lyser i hans ögon som skrämmer dem. Eller, som viken i det dagliga livet där vanärar sakkunskapen hos mina bekanta, deras luckor döljer överlägsen position och den omständigheten att de har över tjugo år och inte ens tänka att lyssna snapper så mycket igår sågas från ägg, och nu skulle behöva beaktas unga yrkesverksamma vars artiklar citeras i vissa finns MIT Technology Review. Inte alls! Dessa unga freaks som skulle, om de redan lyckas rekrytera, bara arbetade och arbetade - är inga jobb ben att fly! - Vanligtvis är inte intelligent nog att göra alla de subtila nyanser av mänskliga relationer på kontoret, de saknar de särskilda sociala färdigheter där pensionärer / is verkliga hustlers, och vet exakt vad de ska innebära att visa, vilket innebär en halv leende, som är något upphöjd vänster ögonbryn och att när chefen såg upp till höger. De bryr sig inte om hur många svarta nageln under mannen som återstår i tjänst efter timmar, och det är inte på grund av att göra raffinerade ritningar. Inget sätt att förstå som är rik lunch huvudsakliga syftet att komma till arbetet, och att frågan om alla frågor var man kan köpa bra češnjofke. Ut ur praktisk kläder, inte slösa tid kommentera någons ny garderob. De är inte i ditt huvud att det är viktigare vad de i förväg koreograferad möten - viktiga beslut redan görs på viktiga platser - inte säga, men vad uttalas. Bry dig inte till betydande hosta, knuff, podgurkivanja, stickande armbågar, esoteriska interna skämt, särskilt dem är irrelevant vad som verkligen är oerhört viktigt: en ovanligt komplex, bara det ockulta karaktär förhållandet förvaltningen av företag med myndigheterna på lokal och länsnivå, och de i departement. Vad är det - de unga naiva - det verkar vara en flaskhals i produktionsprocessen, ett hinder som bara bör förbigås, ett trivialt problem att en grupp högutbildade, även genomsnittlig intelligens, kan lösas på fem minuter rationellt samtal, visas som en ogenomtränglig gåta som motsätter deras tuffaste testet på FER, Naturvetenskapliga fakulteten, eller om de redan har överträffat ökända bit av kakan. De är oförmögna att urskilja vad som är politiskt vars specifika vikt är hur mycket av det sociala kapitalet har sina nya kollegor / is, eftersom de fokuserar på det faktum att all kunskap och energi för att investera i fördelarna med ärendet. Felfritt utföra jobbet som de får betalt Det är inte lätt att ha sådana tecken i arbetsmiljö. De ställa frågor. Onödiga, obehagliga, störande, och ofta inte mycket smarta frågor som är svaret enkelt: därför att vi gör så här. Lyckligtvis är det lätt att hänga upp; inte initieras. De erbjuder förslag till en del arbete kan snabbare, bättre och mer effektivt göra och är helt omedvetna om den extremt känslig situation mellan Head of Kuric - sekreterare Mirjana - Mrs Ćulibrk. Placerad i numerisk analys och enantioselektiv kromatografi β-amino-alkohol, men inte att förstå att främjandet ska vara i rätt tid på rätt plats med rätt personer, och det tillräckligt ofta och tillräckligt länge för att känna igen det som "henne." Och det är ofelbar och kan inte luras, eftersom erkänna varandra genom lukt, liten mim och enades om lösenord. Min unga bekantskap vet sitt jobb bra gjort, är medveten om framkanten av världens yrkesmässiga prestationer han att hans överordnade är inte relevant för det uppskattad eftersom det sändes, kunde du inte vet, ingen aning om begreppet, men konstellationen av krafter är sådan att det finns en hel del utrymme att manövrera. Förutom att jag gav honom en vänlig stöd och dålig tröst att vad som händer med honom vardagsmat, något som de flesta av oss gick i något skede av sin karriär, föreslog jag till honom av mig den enda möjliga lösningen (annat än att gå till Irland), nämligen som obevekligt ökar ytterligare, som försöker varje jobb väl göra maximalt för att undvika konfliktsituationer, vid behov, ner till chefen nivå ... och så de närmaste tio åren, medan chefen inte gå i pension. Vänta, jag sa till honom, hårdare och du kommer en dag att vara ett stöd för sin unge vän. Om under tiden förändras något.

Message